biverkningarna efter första cellgiftsbehandlingen
Jag minns känslan och oron så väl som vi alla gick och bar på innan min första cellgiftsbehandling. Hur skulle jag må ? Vilka biverkningar skulle jag få ? Och min största oro skulle jag må illa ?
Man var hel spänd. Alla undrade och man hade så många frågor om hur allt skulle bli men ingen kunde ju veta förens jag fått min rösta behandling.
Jag minns att alla sa till mig att man skulle känna sig väldigt trött så det var jag inställd på men jag kunde inte riktigt föreställa mig hur trött.
Min första behandling var bara några timmar lång,men tillräckligt lång för att vara första gången. Jag hade fått ett eget rum och vi satt därinne tillsammans jag mamma och pappa. Finare stöd och mer kärlek kunde jag inte få. Min familj är verkligen fantastisk! Jag visste hur rädda dom var för det som komma skulle men jag låtsades inte om att jag märkte det utan ville istället försöka visa dom en styrka från min sida. När behandlingen skulle sättas igång. Den allra allra första så trodde jag att jag var så beredd jag kunde bli, eller rättare sagt så berädda vi kunde va men när sköterskorna kom in med alla dess möjliga olika påsar som man inte visste alls vad dom innehöll så insåg jag att nej man kan inte vara redo inför någon sånt här även om man inbillar sig det. Jag minns en påse så extra väl. Den var röd och såg verkligen giftig ut!
Sköterskorna hängde upp allt på ställningen och kopplade allt som det skulle vara och sen var det dags. Jag tittade på min mamma och pappa efter att dom hade startat min behandling ocj jag såg skräcken dom gick och bar på och känslan av att behöva se sitt barn gå igenom något sådant och man kan inget göra. Jag såg förtvivlan i min pappas ögon och jag såg hur han ivrigt torkade tårarna för att inte jag skulle se, likadant mamma men tillslut kunde vi inte hålla oss nån av oss. Det var okej. Det var väldigt okej att erkänna att man var rädd. Jag fick all möjlig tänkbar medicin för att motverka illamående just för att jag förhoppningsvis skulle slippa detta.
Under tiden som vi var på sjukhuset så kände jag inte av några biverkningar alls.
Jag minns att vi åkte linnean bussen hem dagen efter min första behandling. Tröttheten började krypa sig sakta men säkert på och jag låg längst bak i bussen ihop kura i en filt och sov. Jag kände av att tröttheten bara blev värre och värre. Det var inte Heller den vanliga tröttheten som man kunde känna annars om man tagit urnor för mkt eller nått. Det var en konstig trötthet som jag aldrig hade föreställt mig. Det går inte ens beskriva hur det kändes.
Jag låg mest hemma i soffan hemma hos mamma och pappa. Jag orkade knappt ta mig till toaletten utan att vara helt färdig näe jag kom fram. Jag var sängen andes i flera dagar innan jag började röra på mig något och var uppe mer. Jag var så kroppsligt trött. Minns att jag skulle hjälpa pappa och laga mat och jag orkade inte stå på mina ben så länge utan fick sitta på en stol för att orka.
På ett par dagar få försvann mat lusten. Vi försökte få i mig allt möjligt men ingenting gick hem. Allt smakade illa och konstigt och vissa dofter fick mig till att må illa. Tillslut kom pappa med idén om att göra hemma gjorda köttbullar till mig. Jag har ALLT ID älskat hans köttbullar och dom gick ner även denna gången. Man fick lära sig vad man klarade av att äta och inte och så fick de va de sakerna man åt helt enkelt.
Någon annan biverkning som jag tyckte var väldigt jobbig och känslig och som jag faktiskt led riktigt mycket av var att jag fick extremt mycket myrkrypningar i mina fötter och ben, och även lite i händerna. Jag kan inte ens beskriva hur det kändes men det var fruktansvärt obehagligt och jag vill aldrig uppleva det igen. Hela nätterna låg jag vaken pga detta och det enda som hjälpte var att inte sitta stilla. Jag försökte att hela tiden skaka på benen för att ha dom i rörelse och hjälpte inte det så gick pappa och jag ut på promenader både dagtid och mitt i natten. Det var skit tufft för jag hade egentligen inte orken till att gå runda efter runda. Det var vinter och det var kallt men vi trotsade det och klädde på oss och promenerade. Allt för att underlätta för mig.. Jag var ju helt färdig med det var det enda som hjälpte mig. På morgnarna och dagarna så masserade mamma mina ben. Jag minns att jag ett tag höll på att känna mig helt galen för det var så jobbigt att ha det så och jag minns hur rädd jag var för att jag skulle ha denna biverkningen behandlingen ut.
Tröttheten gick inte Heller att föreställa sig. Det var den mest märkliga Trötthetskänsla jag någonsin känt. Jag orkade ingenting utan ville bara ligga och sova. Hur mycket man än sov så blev man inte piggare för det heller. Det kändes som att ha influensan gånger hundra. Vissa dagar fick målen med dagen vara att få i sig de tre mål om dagen jag behövde och att få i mig vätska och så fick mina föräldrar turas om att gå med mig fram och tillbaka på gatan vilken tid som helst på dygnet när jag kände att det blev för mycket för mina myrkrypningar.
Jag minns kväll/natt så väl som pappa var med mig ute m medans vi gick där fram och tillbaka på trottoaren så började vi prata om de minst 9 månaderna vi hade framför oss. Jag minns hur hemskt jag tyckte det lät. 9 månader?! Det är ju skit länge och hur ska jag klara detta så länge?
Månaderna gick och jag hade det inte så jätte farligt med biverkningar. Min stora glädje var att jag inte mådde illa eftersom det var de jag var räddast för. Jag reagerade dock starkt på vissa av cellgifterna och fick sår i munnen.
Jag skulle nog kunna och sitta och prata om det o evigheter eftersom jag fått så många olika sorters cellgiftsbehandlingar och all har ju olika biverkningar.
Men den första är den jag alltid kommer att minnas.
Pappa har alltid varit uppe tidigt på morgnarna och jag minns när jag hade haft en hemsk natt. Jag hörde hur pappa satt ute i vardagsrummet så jag gick dit och bröt ihop för jag var verkligen helt slut i kroppen. Jag la mig i soffan och han masserade mina ben och gjorde allt för att få bort känslan jag hade i mina ben.
Någonting jag minns så väl från en av promenaderna jag hade ihop med både mamma och pappa var att 9 månader då lät som en evighet men när dom 9 månaderna har gått och man tittar tillbaka istället så kommer man tänka att fasen va fort det gick endå. Just då kände man ju att det var nästintill omöjligt för jag tyckte ju jag hade en evighet framför mig, men nu i efterhand (även om det tog lite mer än 9 månader) så undrar även jag varit tiden tog vägen
Jag tror det är tack vare att jag hade mina mål hela tiden. Jag hade varje månad något speciellt att se fram emot som jag kunde längta efter. Kunde vara allt ifrån att äta en god middag med familjen till att slå ihop släkten och ha en fest. De va de tillfällena som fick mig att kämpa framåt!
Det var viktig att jag hela tiden fick ha mina mål. Dom behövde inte vara stora bara jag hade något lite roligt att se fram emot varje vecka !
Så fint skrivet. Heja dig.
Stor kram från en bloggläsare / Karin