mina tankar om ordet cancer....
jag har i hela mitt liv varit rrädd för ordet cancer. Det finns inget ord som är förknippat med så mycket hat,rädsla och sorg som det ordet. Jag har redan som liten fått vara med om och se vad den kan göra med människor. Min älskade farmor som gick bort i lungcancer finns i mina tankar varje dag! Tyvärr minns jag knappt hennes tid som frisk. Jag var alldeles för liten för att förstå vad det egentligen var som hände med henne och ännu mindre förstod jag varför hon dog. Men jag glömmer aldrig den enorma smärtan och sorgen som blev när hon gick bort.
Mitt sista minne med farmor var när jag tillsammans med mamma pappa och Simon åkte till högåsen (ålderdomshemmet i Alvesta ) för att hälsa på henne. När jag kom in i hennes rum möttes jag av henne liggandes i sängen. Hon såg inte alls pigg ut. Hon hade massa kontroller och även syrgas för att få hjälp med andningen. När vi gick därifrån så grät både mamma och pappa och jag förstod fortfarande inte vad som hände men jag förstod att hon var väldigt sjuk för det gick inte att undgå att se.
Några dagar senare så var det min skolavslutning. Pappa satt hos farmor tillsammans med sin syster då eftersom att hon var så sjuk, och mamma var tillsammans med mig och Simon på skolavslutningen. När jag kom hem så ringde telefonen och det var pappa. Jag hörde direkt på honom att han var väldigt ledsen. Han bad om att få prata med mamma och när hon tog telefonen så brast hon ut i gråt. När dom hade lagt på så berättade mamma för oss att farmor hade dött. Vi fick frågan om vi ville åka dit och få se henne en sista gång och ta farväl och det ville vi. När jag klev in i rummet så möttes jag av mina släktingar som satt tillsammans runt henne. Hon låg i sängen i sin favorit klänning. Det var ljus tända och på nattysbordet stod det ett stort kors. Hon var väldigt blek men såg inte otäck ut, hon var lika vacker som hon alltid varit i mina ögon!
Några år senare drabbades ännu en av dom som jag älskar mest av cancer. Prostata cancer och det var min morfar.
Mamma och jag skulle åka till Ikea men innan dess skulle vi åka förbi mormor och morfar. Vi gick in och satte oss i deras vardagsrum och då sa morfar att han var tvungen att berätta något för oss, och så sa han dom orden "jag har fått cancer"... jag minns hur paniken spred sig i kroppen och hur hela jag gick sönder av sorg. Jag ville inte visa all min rädsla för morfar så i ren panik sprang jag ut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag bara sprang och tillslut märkte jag att mormor sprang efter mig. Hon tog tag i mig och kramade mig och sa att han skulle få vård och att allt skulle bli bra. När hon sa det så kom genast tankarna och minnena om vad som hänt farmor upp i mitt huvud och jag skrek högt "sluta ljug för mig jag vet ju hur det går för jag har ju sett farmor" det gjorde så ont i mig och jag var så ledsen!
Morfar genomgick strålning och cellgifter och sedan friskförklarades han♡ !
Detta är vad jag tänker på när jag hör ordet cancer... Ingen kunde tro att jag skulle behöva drabbas av detta som 21 år gammal. Jag har gjort världens tuffaste resa genom helvetet och jag vet inte hur många gånger om dagen jag tänker på denna hemska sjukdom. Den finns i mina tankar hela tiden!
Idag kom dessutom en ny kallelse till min läkare i lund för att kolla upp så att inte cancern kommit tillbaka. Varenda gång jag får en sån kallelse så blir allt så fruktansvärt verkligt. Jag ses som en väldigt glad och positiv människa av dom flesta jag känner och många förstår inte hur jag kan vara så positiv som jag är efter allt jag fått gå igenom. Jag vill nog många gånger inte inse vad som faktiskt har hänt mig och vad jag har fått gå igenom. Jag försöker dölja det djupt inom mig, men dagar som idag när man öppnar kallelsen så sprider sig rädslan och skräcken i hela kroppen. Ångesten blir fruktansvärd och allt blir plötsligt så otroligt verkligt. Mina tankar börjar genast fara iväg och jag kan inte sluta tänka på om jag faktiskt är sjuk igen. Jag tänker på vad jag ska göra om cancern har kommit tillbaka? Jag tänker också på allt jag har fått gå igenom och hur rädd jag är för att behöva göra det igen.
Jag är så glad varenda dag jag vaknar och inser att jag klarat mig och får vara kvar i livet tillsammans med alla de jag älskar. Jag försöker ta vara på alla dagar och göra det som gör mig lycklig. Jag försöker vara positiv och stark för att orka med alla sjukhus besök och kontroller. Men stunder som ikväll är jag otroligt rädd och ledsen och jag kan faktiskt inte tänka klart...
