till alla er där ute!
Klockan är elva och som vanligt ligger jag hemma framför tvn. Idag är det vislanda marknad och dom flesta jag känner är nog där och roar sig. Det får mig att tänka på hur mitt liv ser ut. Det väcker många känslor hos mig och paniken smög sig snabbt på.
Om detta hade varit en kväll för ca tre år sedan så hade jag för det första suttit i evigheter framför spegeln för att fixa iordning mig inför kvällen. Det var alltid väldigt viktigt för mig innan. Jag var rätt fixerad vid att se bra ut. Jag hade också varit väldigt glad och nyfiken på hur kvällen skulle bli. Jag var då en väldigt glad och sprallig tjej som alltid ville ha någonting att göra. Jag var en stor fest prisse faktiskt. Kvällen hade jag spenderat tillsammans med mina vänner och pojkvän. Då hade jag en stor umgängeskrets. Jag hade festat, dansat och levt livet fullt ut. Jag hade varit helt orädd för det mesta för i den åldern var man ju odödlig. Inget skulle kunna hända en. Livet skulle bara rulla på... eller?!
Nej man var visst inte så odödlig som man trodde.... Mitt liv gick i miljoner bitar den där dagen då jag fick det värsta tänkbara beskedet. Dagen då det hände som absolut inte skulle få hända. Min största rädsla blev till verklighet. Jag fick cancer?! ...
Vad skulle hända Nu? Skulle jag ens överleva Det här ?
En väldigt lång tid efter detta kämpade jag allt jag kunde för att överleva. Jag gjorde allt för att jag skulle få tillbaka det liv jag en gång hade. Jag kämpade mig igenom saker som jag idag inte ens kan beskriva.
Jag trodde att om jag bara tog mig igenom allt så skulle allt bli som vanligt igen. Men jag hade så fel!
Idag är jag inte längre den där glada spralliga tjejen. Jag är inte tjejen med det stora umgänget, jag är inte den utseende fixerade eller den som alltid måste ha något att göra.
Ca tre år senare så sitter jag hemma själv framför tvn medans de flesta jag känner är ute och dansar och har roligt. Jag har tappat kontakten med de flesta av mina vänner. Jag känner mig inte som någon "rolig" vän längre utan snarare som en börda..
De gånger jag har tänkt att jag ska ta mig i kragen och ringa en vän och faktiskt hitta på något så har det inte blivit alls som jag tänkt.
Jag har min fina familj som jag umgås med ofta och jag är väldigt tacksam för att jag har dom, men jag är 23 år gammal och jag borde vara ute med vänner och leva livet fullt ut.
Inte nog med allt det jag fick gå igenom utan när det väl skulle vara över så kastades jag ut i ett liv jag inte alls kände igen. Jag kastades ut i ett liv som skulle vara fullt av jobbiga känslor och tankar. Jag visste inte då att jag skulle behöva leva med allt det som jag nu gör. Livet blev ju inte alls som vanligt. Mitt gamla liv fanns inte längre kvar och nu skulle det bara vara ett minne...
Inte nog med att jag förlorade så mycket av mig själv. Jag förlorade också mina vänner och min dåvarande pojkvän... Allt togs ifrån mig så fort och kvar stod jag som ett tomt skal i den stora världen.... Allt var så annorlunda. Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna bli lycklig igen...
Jag vet inte vad som har varit värst faktiskt. Allt det jag fick gå igenom för att överleva eller att stå här idag och känna sig så hjälplöst ensam?
Mitt liv har väl varit upp och ner sedan jag blev sjuk och jag begär inte att någon ska kunna förstå det.
Jag är för envis för att ge upp och det tänker jag aldrig göra. Men jag hoppas att livet kommer vända mot det positiva och att jag kommer få ett roligt, galet och kärleksfullt liv igen.
Till alla er där ute som läser detta vill jag bara säga att jag kanske inte har varit världens roligaste människa under den här tiden. Jag har nog varit en väldigt dyster och rädd person. Jag hatar att bli identifierad som "tjejen med cancer". Jag är inte tjejen jag var innan och det tror jag inte att man kan bli efter att ha tvingats gå igenom något sådant som jag har gjort men i mitt hjärta lever fortfarande den där tjejen kvar och det är det jag vill att ni ska se.
Jag kommer att få lära mig att leva med så mycket saker. Skador,biverkningar, smärtor,sorg och alla möjliga tankar.
Jag är så oerhört glad att jag har min familj som älskar mig oavsett vad som händer i livet! Dom drömmer mig aldrig och kommer aldrig göra. Mina fantastiskt fina syskon har inte bara rollen som "mina syskon" längre utan också som mina bästa vänber❤