fuckcanceer.blogg.se

Då var det dags för en jobbig kväll med mycket tankar och oro... 

Idag samlade jag på mig modet och valde att berätta en del av min resa genom cancern för arvid.  Det är inte lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska säga det. Rädslan över att återigen bli lämnad pga min sjukdom sitter kvar.

Att han satt och lyssnade och gjorde sitt bästa för att försöka förstå min situation betydet mycket för mig. 

Jag skäms inte över mig själv och vad jag har gått igenom men vissa dagar och stunder klarar jag bara inte av att prata om det. 

Och nu efteråt kommer alla jobbiga tankar fram. Jag känner mig ledsen och orolig. Jag tänker på det mesta. Önskar att jag bara hade kunnat somna istället. Men det går inte utan drar mig istället undan för mig själv...

 

Tårarna går inte att hålla borta längre. Dom rinner ner för mina kinder och jag känner av ångesten. Jag vill inte att någon ska se mig ledsen så därför släpper jag på mina känslor i min ensamhet när ingen annan ser eller hör. Det är så mkt jag skulle vilja berätta men istället håller jag det som en tung sten inombords. Jag vill inte såra arvid och jag vill inte att min historia ska få han att bli rädd på något vis😔

 

Hur förklara man ens något om sitt liv när allt bara varit ett helvete? Vad ska man säga? Vad ska man göra? 

I hela mitt liv har jag varit sjuk. Vem orkar lyssna på det ? Jag har inte speciellt mycket intressanta saker som har hänt i mitt liv..  det är jobbigt att leva med ångesten om hur mycket jag vågar berätta. Och rädslan över hur folk ska reagera. Men ibland känner man sig illa tvungen.

Även fast jag vet att jag inte är ensam så känner jag mig ibland ensammare än någonsin och idag är en sån dag 😔

 

Det blir en natt full av tårar och tankar... men vad ska man göra 😔...