var du aldrig rädd för att dö?
Det är på tiden att jag skriver ett inlägg med mycket känslor. Ett inlägg om hur det verkligen var att vara 21 år och få cancer....
Som säkert alla förstår så stannade hela min värld upp när jag fick beskedet om min cancer. För mig och säkert många andra så hade cancer alltid varit förknippat med döden för mig. Det var ju den där hemska sjukdommen man hörde att folk fick och inte klarade sig. Jag har själv förlorat människor som stått mig väldigt nära och det är nog därför jag har förknippat det så mycket med döden.
Eftersom att det är så många tänker så fick jag självklart flera gånger frågan "är du inte rädd för att dö?" Många gånger satt jag och funderade på vad svaret egentligen var på den frågan. Jag älskade ju livet och allt vad det innebar. De sista jag ville var att ge upp hoppet om livet. I början var det självklart en skräck men desto mer tiden gick och desto sjukare jag blev så försvann den rädslan någonstans på vägen. Jag var inte längre rädd för att dö. Jag var inte rädd för hur det skulle kännas eller va. Jag vet inte om det var för att cancern sakta men säkert tog över mitt liv. Jag vägrade ge upp och jag visste att det enda jag kunde göra var att inte ge upp hoppet utan bara kämpa vidare hur svårt det än skulle vara.
Så som sagt jag var inte längre rädd för döden, men jag var fruktansvärt rädd för vad det skulle innebära för alla runt omkring mig som jag älskar så mycket. Hur skulle det bli för min lillasyster att växa upp utan sin storasyster? Vem skulle då lära henne allt galet? Hur skulle min brors liv bli efter att ha förlorat en av sina systrar? Och mamma och pappa som alltid kämpat så för mig. Skulle dom behöva begrava sin egen dotter ? Skulle inte mormor och morfar få fira alla högtider med mig längre? Och alla andra i släkten som jag också är mycket nära skulle dom få fira alla högtider utan mig. Med bara en tom stol kvar men ingen fia? Och alla mina älskade vänner?
Någonting som också snurrade runt i mitt huvud var vad som skulle hända med alla mina saker ? Min lägenhet, allt praktiskt mm. Skulle min familj behöva stå med allt det efter att ha förlorat sin dotter ? Många gånger började jag sortera hemma för att underlätta för dom ifall det skulle hända. En dag satt jag hemma och skrev upp i ett block vad jag ville att mina nära skulle ha. Jag skrev ett brev till dom var där jag förklarade hur mycket dom alla betyder för mig och hur mycket jag älskar dom.
Såna tankar ska ingen människa behöva fundera på. Men jag fick göra det vid 21 års ålder och det var fruktansvärt.
Samtidigt så var det när jag fick upp de tankarna som jag också fick en riktig kämparglöd. Jag vägrade låta det bli en verklighet. Jag kunde inte lämna alla jag älskar med en sån sorg. Jag gjorde allt för att fortfarande få vara deras lilla fia. Och det har jag också lyckats med för idag är jag fri från min cancer och livet fortsätter med alla jag älskar. Jag värdesätter livet på ett helt annat sätt nu än vad jag gjorde då. Man ska verkligen leva varje dag som om det vore den sista!
