fuckcanceer.blogg.se

Just nu ligger jag och tittar på tv men jag kan inte riktigt koncentrera mig för det är en hel del tankar som snurrar runt i mitt huvud. Egentligen ljuger jag om jag säger att jag mår jätte bra för det gör jag inte.

Det har varit så himla mycket som har hänt med mig det senaste året och jag är helt slut av allt som händer hela tiden. Jag har lixom nått min gräns för hur mycket jag klarar av. Jag känner mig som en maskin som bara kör på och kör på och försöker stänga av mina känslor helt för att orka med allt men det går inte alltid.

 

Jag har känt av det som mest nu på sista tiden för jag känner mig så fruktansvärt arg och frustrerad hela tiden. Det känns som att jag blir arg för minsta lilla och på vem som helst, Jag har ínget tålamod längre och det krävs inte speciellt mycket alls innan jag känner att jag tappar kontrollen.

Jag kan inte beskriva hur det känns men hela jag bara känner mig frustrerad arg och ledsen. Jag vet lixom inte längre riktigt hur jag ska handskas med mina känslor i alla situationer. Speciellt nu med allt som har varit med min epelepsi för när jag har det som jag har det med den så går jag dessutom runt och bär på en himla massa skräck och rädsla för vad som händer och kommer att hända och det tar så extremt mycket energi från mig,

 

Det känns som om att jag under nästan hela denna tiden sen jag blev sjuk varit rätt bra på att handkas med mina känslor trots att det varit så mycket, Jag har lixom kunnat kontrollera det på ett helt annat sätt och lärt mig hur jag skulle göra för att orka fokusera och bara fortsätta kämpa, men nu antar jag att det har blivit för mycket.

 

Det är inte skoj att gå runt och känna sig irriterad hela tiden. Jag känner mig inte speciellt trevlig längre och tyvärr så går ju det ut över mina nära och kära. Självklart tror jag ju att dom förstår mina känslor och hur jag har det men det känns lixom inte rätt endå. Dom ska inte behöva ta det.

 

Allt känns lättast när jag är helt ensam för då vet jag iaf att ingen annan behöver påverkas av mitt dåliga humör.

Jag vet inte om det kan vara min medicin jag fick mot epelepsin som kan ha gjort att mitt humör och mina känslor förvärrats för det kunde bli så av den medicinen tyvärr. Jag antar att jag helt enkelt får lära mig att leva med det och lära mig hur jag ska handskas med mina känslor för det hjälper inte att lägga dom åt sidan. Jag måste försöka förstå dom och lära mig hur jag kan bearbeta det.

 

Någonstans på vägen genom allt det jag har varit med om så är inte styrka att hela tiden le och säga att "Allt är bra" Utan styrka är att kunna erkänna att man ibland är svag och det är okej. Det är styrka att våga erkänna sina brister och ta sig igenom dom. Och man behöver inte alltid ha ett leende på läpparna.

Det är nog trots allt bra att ha dagar som verkligen känns förjävliga. Jag tror att man behöver det för att få ur sig alla känslor för om man bara ska gå runt och bära på allt inombords hela tiden så går man nog sönder tillslut. Även om det är jobbigt att ha kvällar eller dagar när tankarna flyger omkring i huvet så tror jag att det är nog då man egentligen läker, För att läka så måste man ju inse vad det är som är sönder.

 

Det känns skönt att jag har bloggen. Det är en härlig känsla att få skriva ner alla mina känslor och tankar. Det får mig till att orka fortsätta. Och alla era fina tankar och kommentarer peppar mig verkligen. Det känns också bra att jag verkligen är 100% ärlig här med hur jag känner för det är detta jag vill visa er. Jag vill visa alla sidor med hur det verkligen är att gå igenom något sådant här. Jag vill visa både mina svaga och mina starka stunder för er

 

Jag antar att detta lär bli en såndär kväll när jag ligger och funderar, men det är nog lika bra för då kan jag vakna upp imorgon och lägga det åt sidan och fortsätta kämpa vidare. För det jag trots allt kämpar emot är ju att få tillbaka mitt underbara friska liv som jag en gång hade. Kommer aldrig få tillbaka samma men jag vet att jag när jag är frisk och fri från allt kan få ett helt underbart nytt liv. En ny start. Det finns ju så många saker jag vill göra här i livet och när allt känns såhär så är det de jag brukar tänka på för det får mig att fortsätta kämpa. Ni också såklart ! Är så glad över att ni vill följa min resa. Jag trodde aldrig från början att jag skulle få så många följare på min blogg utan trodde att det mest skulle bli någonstans där jag kunde skriva av alla mina känslor för min egen skull men nu har jag istället många följare varje dag och jag har delat med mig av allt och kunnat ge styrka till så många andra. Allt blev bättre än vad jag någonsin kunde tro. Att veta att jag kan hjälpa någon annan som behöver det genom att berätta min historia betyder så mycket för mig !